Raks sharki betyder i direkt översättning ”dans (raks) från öst (sharki)”. En liknande betydelse på svenska har begreppet ”orientalisk”, därav begreppet ”orientalisk dans”. Det finns alltså inget ord på arabiska som syftar på ordet ”mage”. Att dansen från öst vanligtvis på svenska benämns ”magdans” har olika förklaringar. En av de mest spridda är den att det är en översättning från franskans ”danse du ventre”, som kommer sig från att Kairo ockuperades av Frankrike några år under slutet på 1700-talet. De franska soldaterna som kom från ett Europa där det sågs som syndigt att bordsbenen syntes och där kvinnorna var hårt snörda av korsetter fick antagligen en smärre kulturchock. Inte för att de arabiska kvinnorna var lättklädda på något vis, men de rörde på höfterna när de gick och ännu mera när de dansade. Den franska ordalydelsen kom sedan att översättas till en mängd europeiska språk, bellydance, bauchtanz, magdans o.s.v. En annan förklaring ger Sellman (1993), som knyter begreppet till världsutställningen som gavs i Chicago 1893, då framförde danserskor ur Ouled Nail folket från Algeriet sin dans. Dansen gav upphov till starka reaktioner då de rörde på kroppsdelar (armar, huvud, bröstkorg, mage och höfter) som i väst hölls i sedesam stillhet.
Båda begreppen orientalisk dans och magdans används ofta som ett samlingsnamn på en massa olika danser från mellanöstern och Nordafrika, men ofta när man talar om ”magdans” så syftar man på den dans som kom att utvecklas i Egypten på i slutet på 1920-talet och början på 30-talet. Denna dans har sitt ursprung i de äldre folkdanserna. Det var också under denna tidsperiod som den tvådelade dansdräkten, badlan, utvecklades. Badlan var inspirerad av 1920-talets mode med mycket glitter, pärlor och paljetter. Innan dess hade man dansat i hela dräkter och accentuerat höfterna med sjalar knutna runt höfterna Under denna tid öppnade också de första nattklubbarna i storstäderna, en av de mest kända var Casino Opera i Kairo. Klubben öppnades utav en syriskfödd aktris och dansös, Badia Masabni. Några av de mest kända dansöserna under början på 1900-talet ”upptäcktes” på denna klubb och gick vidare till filmen. I och med att dansen kom att framföras på en nattklubb och då på en scen så förändrades dansen till viss del p.g.a. det större utrymmet som fanns. Innan dess hade dansaren rört sig på en liten yta med sin publik runtom (Buonaventura 1994).
Dansen i mellanöstern är en levande tradition som förs vidare inom familjen. Man måste skilja på dansen som en bärare av traditioner, dansen som en mera kommersialiserad vara samt dansen som en konstart. Vid familjehögtider av olika slag, t ex bröllop och förlovning, är dans ett naturligt inslag. Dansen som en profession har traditionellt utövats inom vissa grupper i samhället, man skulle kunna kalla det för ett skrå som arbetar med underhållning. I Egypten var det en folkgrupp som kallas för Ghawazee som dansade, sjöng och spelade för de lägre samhällsklasserna. Awalim (almeh, plural) kallades de motsvarande (kvinnliga) artisterna som underhöll de högre samhällsklasserna, dessa artister hade då en högre status än ghawazee. Inte alla awalim framförde dans, under vissa tidsepoker så sysslade de mera med att recitera poesi, spela eller sjunga, då ibland beslöjade bakom ett skynke.
Folk ur de lägre samhällsklasserna firade ofta sina högtider ute på gatorna (de ägde inga stora hus), en provisorisk scen byggdes upp utav en kärra t.ex. där artisterna fick uppträda från, detta gjorde att de syntes offentligt på ett helt annat sätt än awalim som uppträdde under mera privata förhållanden, vilket ansågs mera respektabelt. Respektabilitet är ett centralt begrepp som kan knytas till vilken plats dansen framförs på, vilka kläder som bärs (eller inte bärs, t ex i Egypten är det reglerat i lag att magen måste täckas med ett nät om man framträder i en badla), hur dansösen får betalt, om hon sitter ner med gästerna etc (Nieuwkerk 1995).
Dagens dansare i Egypten indelas även nu på ett liknande sätt, t.ex. är det generellt högre status att dansa på ett fem-stjärnigt hotell än på en ”liten restaurent på hörnet”, men det är mera respektabelt att framträda på familjehögtider än på en nattklubb. En dansös på ett fem-stjärnigt hotell har vanligtvis en bra lön och tar inte emot dricks och hon har en avsatt yta/scen att dansa på och utför ingen ”bordsdans”, (som kan förekomma på andra ställen t.ex. turistorter). Naturligtvis finns det stora skillnader inom Egypten när det gäller folks åsikter om professionella dansare, skillnader som kan bero på t ex var man är bosatt (landsbygd/stad), vilket yrke och utbildning man har, religion etc. Att framföra dans inom familjen på familjefester är oftast helt socialt accepterat och mycket uppskattat, det är en stor skillnad mot om man livnär sig på dans som ett yrke.
När filmindustrin utvecklades i Egypten så plockades några av de bästa dansöserna ut för att medverka som skådespelare i de egyptiska filmerna, några av de mest kända är Tahia Carioca, Naema Akef och Samia Gamal. Dessa dansöser kom att vara stilbildande för en lång tid framöver och är nog så till viss del än idag. En annan person som kommit att betyda mycket för den Egyptiska dansen är gymnasten, dansaren och koreografen Mahmoud Reda. född 1930 i Kairo. Han kom att starta sitt danskompani ”the Reda-troup” 1959, då bestående av enbart 15 dansare, senare utökades denna skara till 150 personer, både dansare och musiker. En stor utmaning för honom var att övervinna det dåliga rykte som dansen i Egypten hade (mycket p.g.a det sammanhang dansen ofta framfördes i, på nattklubbar), att försöka få människor att se dansen som en konstart värd att respekteras och vara stolt över. Han lyckades med detta och blev sponsrad av den egyptiska regeringen och kom att turnera med sin danstrupp världen över som representant för den egyptiska dansen, samt även medverka både inom film och tv-produktioner som koreograf och producent. År 1999 fick han utmärkelsen som årets koreograf i världen utav Unesco. Numera har han lämnat arbetet med Reda-truppen (numera leds den av Medhat Famhy) men reser fortfarande runt och ger kurser världen över. Reda hämtade basen från de egyptiska folkdanserna men gjorde om dem för scenbruk, han utformade även en egen teknik och inspirerades då av den klassiska baletten, jazzdans, hindu-dans samt folkloristisk dans från dåvarande Sovjetunionen. Många av de forna solisterna i Reda-truppen har idag startat egna dansskolor och för då Reda-tekniken och stilen vidare.
En annan del av den egyptiska dansen är mer influerad av afrikanska danser med en lägre tyngdpunkt i kroppen (än inom balett och jazzdans), denna influens avspeglar sig i andra professionella koreografers och dansares arbete, t ex Suraya Hilal.
Dagens folkmusik kan sägas vara den arabiska ”pop”musiken, t.ex Hakim är en sångare ur denna genre. Denna pop-genre kallas ofta för ”shaabi” (som betyder folk) både när det gäller musiken och dansen. Men shaabi begreppet används ibland även när det gäller den traditionella folkmusiken, Suraya Hilal är en dansös (med egyptiskt ursprung) som använder begreppet så.
Det finns många olika slags traditionell musik och dans i Egypten, jag ska här kort redogöra för några av de vanligast förekommande som man ofta dansar till. Ofta har både dansen, musiken och ibland även rytmen samma namn.
Saidi är en traditionell dans/musik/rytm, till saidi kan man dansa med käpp(ar), i traditionen är det män som utför käppdanser, de gör då låtsasstrider eller balanserar och snurrar med käpparna på olika sätt. Men även kvinnor dansar med käpp, då kan de ibland driva lite med männen eller så används käppen mera som för att ”rama in” olika rörelser i dansen.
Ghawazee-musik och -dans är nära besläktad med saidimusiken, det är ungefär samma instrument och rytmer som används. Vid ghawazee-dans så är det vanligt att dansösen spelar på fingercymbaler (zagat) samtidigt som hon dansar, oftast så är det flera stycken som dansar tillsammans och man bildar olika formationer under dansens gång. Andra vanliga folkdanser är t.ex. el Nouba (nubisk dans), Iskanderia (dans från Alexandria), el Shameidan (dans med en stor ljuskandelaber som bärs på huvudet), al Tanoura (dans då man snurrar iklädd flera kjolar i starka färger) och fellahin-danser (danser som t.ex illustrerar hur man hämtar vatten i floden).
Balady (betyder ungefär ”från landet”) är en musik och dansstil som kan beskrivas som en urbaniserad folkmusik/-dans, denna stil uppstod i början på förra seklet när många fattiga landsortsbor flyttade in till Kairo. Då uppstod ett musikaliskt möte mellan staden och landsbygden, nya instrument, som dragspel och saxofon, lades till den traditionella orkestern.
Slutligen vill jag nämna den klassiska arabiska musiken, (som ofta hämtat inspiration från folkmusiken), den äldre klassiska musiken var ofta längre stycken, många har kortats ner och dessa nerkortade versioner dansar man till. Ofta kan det vara stora orkestrar som framför musiken. Dans till denna sorts musik kan ibland kallas för ”orientale”. Mycket musik har också specialskrivits till dans (och till speciella dansöser direkt). En speciell genre är även musiken som skrivits i samband med olika berömda filmer, det kan vara både folk- eller mera klassisk musik, mycket av denna musik kan också användas att dansa till. Det är alltid bra att känna till musiken man väljer att dansa till.
Dansen påverkas hela tiden utav det omgivande samhällets normer och värderingar. Den påverkas också utav de rent materiella villkor som dansaren verkar inom, ekonomiska faktorer (vad är det ”marknaden” vill ha, vad säljer), hur beroende alternativt självständig har man råd att vara? Vilken status har dansen? Jag tror att den orientaliska dansen kommer att fortsätta att utvecklas både i öst och väst, och den kommer att utvecklas i många olika riktningar. All dans lämnar spår, spår i folks kroppar och minnen, det är upp till oss som dansar att grunna på vilka spår vi vill lämna både i oss själva och de som vi dansar med och inför.
Anna Visser, 2/12 2004
Buonaventura, Wendy, (1994), Serpent of the Nile, Women and Dance in the Arab world. Saqi books, London
Hjort, Madeleine, red (1993), Dans i världen, Sidorna 81-95, Dansen i arabvärlden, Gita Sellman, Carlssons förlag, Stockholm
Nieuwkerk, Karin van, (1995), A trade like any other - female singers and dancers in Egypt. University of Texas press, USA
http://mysjkin.troll.pp.se/deandra/Nebet/Egyptiska_gudar.htp, 2/12 2004
http://web.telia.com/~u30311834/index.html, 2/12 2004